Gammal bild från självständigheten

If I'm ugly, then so are you

Isolering. Eremit. Galen. Freak. Rastlöshet. 

Repeat, alltid ska första månaden rinna bort till isolering. Ensam och slösar bort tiden trots att jag alltid är sysselsatt, något saknas inom mig... Mina vargar. Så svag som jag insett att jag blivit. Från Vädur till Jungfru. Allt bara rinner bort, från ena sidan av timglaset till det andra. Jag har inte mycket tid kvar, snart rinner allt ut och inget är kvar. 

Självständig, tålig, stark, hård, oberoende.

Svag, beroende, petig, tjejig, känslig.

Vänd på dig så att du går den väg DU VILL gå. Don't loose youself. Trots det nya så måste du behålla det lilla som finns kvar inom dig för att behålla dig själv. Släpp inte taget, lägg inte allt på den andra. För om det otroliga händer så måste du kunna stå på egna ben. Som du gjorde innan.

Bygg upp dig själv nu, bygg upp allt, ta bort skiten och lägg till framtiden och alla dess möjligheter. Skiten var dåtid. Res dig upp och bygg en solid grund.

Försök, även om det verkar lönlöst och onödigt. "I tried." JAG FÖRSÖKTE! Jag gjorde något! Jag försökte påverka! Jag gjorde allt jag kunde i min makt! Put effort in the shit. Sitt inte stilla på samma plats och bygg på det negativa. Rör på dig, det är ditt liv, jag gör som jag vill, jag bestämmer. Upp och hoppa och gör något av ditt unga liv. Låt det inte gå till spillo. Till och med tandis sa det. "Ta vara på tiden för den kommer inte att komma tillbaka". Låter så enkelt och tråkigt, som om man inte hört det där innan. Men hur många tar egentligen åt sig det och gör något åt saken? Tar åt sig tipset om hur man kan leva nyttigt?

Jag får ångest om jag inte gjort nytta idag. Jag måste varje dag ha gjort något bra för mig själv och någon annan. Hjälper jag någon annan så hjälper jag mig själv. Alla ens handlignar är i grund och botten egohandlingar. Man gör aldrig något gratis för någon annan, världen är aldrig gratis i grund och botten. Ego.

Seek for independence. 

Nu är det ju så att jag inte har avslutning förrän på fredag, men min hjärna har officiellt sommarlov nu när jag inte har något plugg kvar att göra.

Tiden flyger på så himla snabbt när man är sysselsatt. Redan ett år har gått. 

Jag kommer ihåg första dagen som om den vore igår. När jag satt på tåget och knarkade "Kara - Wanna" (efter att ha blivit hjärntvättad i Vietnam) och "Empire of the Sun - Walking On A Dream" (efter att ha fallit för videon och musiken när jag såg den på TV dagarna innan skolan började). Jag måste lyssna på dessa två låtar som VARJE GÅNG låter mig drömma tillbaka till de första dagarna i den nya skolan. Första gången som jag någonsin byter skola. Efter alla 10 år i Frunken, nu är det dags att föda om på nytt. Eller inte. 

Jag kommer ihåg hur jag stod på samma spot på Slussen som jag än gör idag och läste den där reklamen om Martha the Pigeon medan jag väntade på tåget. 

Jag var inte rädd för att träffa nya människor. Jag hade goda förväntningar, jag visste att jag skulle träffa nya personer att hänga med. Jag var positiv, jag visste att det skulle bli en bra miljö och bra atmosfär, allt detta innan jag ens visste vilken klass jag hamnade i. Jag såg fram emot allt detta nya, alla människor. Jag kommer ihåg min outfit den allra första dagen. Den outfit:en har jag aldrig haft på mig under hela året. Den outfit:en tillhörde grundskolan, nian. Mitt sista symptom för nian. Platåskor, feta jeans, svartvita koftan, svart linne, min dödskalleväska. Och mitt nya hår. Jag visste inte hur vädret i Sverige hade varit under sommaren, undrade om det fortfarande var varmt i Augusti, tydligen var det det, för jag satt och svettades som en gris när jag kom in i aulan och satte mig bredvid den som jag idag vet är Ayman. Strax innan detta skedde så hade skolan delat mig och Malin upp mellan naturare och samknuttar. Malin stack till sam och jag natur på vänster sida om aulan. 

"Wanna" och "Walking On A Dream" påminner mig fortfarande om de blåa stolarna i aulan, påminner mig om hur aulan här var mycket snyggare och fräschare än i Frunken. Jag tittar ut över aulan och ser en massa nya ansikten, känner igen två personer från Open House-videon. 

Vi delades in i klasser, N1B. N1B hamnade i ett klassrum, vi skulle lära känna varandra. Jag pratade med några, jag visste att jag skulle trivas genom att bara kolla på mina klasskamrater. 

Mr. Maier lät oss skriva ett brev till oss själva i början som vi sedan skulle få tillbaka ett år senare. Jag nämnde Alma, Diana och Aramia... samt ett "O" uppe i vänstra hörnet av pappret. Jag är en grym spågumma som hade såååå rätt!

  Ibland känner jag att jag inte tillhör denna jord

Käftsmäll! Vakna! Skärp dig själv! Förbättring!

Jag behöver dessa hinder på vägen för att bygga upp en starkare person.

Det är aldrig försent för en förändring. Du får alltid en andra chans. Stå upp och försök igen med en annan metod efter ett nedslag, hitta en ny väg. Experimentera och lär känna hur du fungerar. Stå upp och visa att du är en kämpe som vet vad du vill och våga sträva efter det. Ta dig igenom alla hinder - som du lär dig av. Bygg upp nr. 1 som du har djupt där inne. Du måste förtjäna att få vara nr. 1, kämpa. Du kommer att få det du slitit för. Det är aldrig försent att börja om.

Motivation! Vilja!

Don't doubt your ability.

What a long day. Första långa, tråkiga tisdagen efter lovet. Meeeen! Höjdpunkterna kommer efter skolan.

Någon hade visst tappat sina nycklar framför sitt skåp. Utan att tänka på det så tog jag upp dem och kollade efter ledtrådar efter vem ägaren kunde vara. Hehe, så smart som Stevo var så hade han en söt bild på sig själv som nyckelring och det ledde mig till ägaren av nycklarna direkt. Det visade sig visst på facebook att fler hade sett nycklarna ligga där, innan jag såg dem, men att ingen hade gjort något åt det! ABOOO! Vad är det här för en värld?! Agera lite va?! Jag vet hur lycklig man kan bli av att finna borttappade saker (speciellt iPod incidenten) so why not share that amazing feeling with others?!  

Hm... Tydligen hade Mr. Roberts sin dörr stängd och jag orkade inte lämna nycklarna i "borttappade-saker-lådan" (om den nu existerar, har för mig att den sitter utanför Mr. Roberts dörr xD) och jag tänkte att det skulle ta så lång tid för Stevo att dra till Mr. Roberts så jag fann Abdul och gav nycklarna till honom så att Stevo får nycklarna tillbaka snabbt dagen efter and after that I felt good to have done a good thing.   

Efter det for jag och Potto iväg. När vi var i Medborgarplatsen så sa jag helt impulsivt att jag var sugen på jelly beans. Så off we go för att köpa det. Impulsköp är inte alltid kul. 

Efter det stack vi till Gamla Stan för att, WOHOOOOOO, köpa en Slipknot-tröja till mig! 

   Framsida

   Baksida

What a beauty... 

THANK YOU SOOO MUCH HONEEEYYYY!!!!  <333333333333333

Well, apparently så grälade jag med ett gäng små skitungar på 10-12 år? För att jag ansåg att de trängde före mig, så jag sa till och dem, och de tänkte att jag trängde före dem så den lilla invandrarbögen käftade (mest) emot. Jag blir så rasistisk och pissed off på världen när sånt här händer mig. 

Jag lever vid "behandla andra som du själv vill bli behandlad". Och för att skitungen började kaxa emot så var jag tvungen att göra det tillbaka för att jag står för rättvisa och jag har rätt till att få stå vid min plats och jag agerar gärna i sånna här situationer. Hade han kommit med en snällare approach och varit mer trevlig och polite så hade jag självklart låtit småungarna gå före because they are younger than me. But apparently not this time.

Men well, jag kunde ju ändå ha låtit de gå före mig även om de var assholes men då skulle jag bara se mig själv som en svag förlorare. Sen om man är lite mer mogen och tänker efter så är det ju ingen vidare big deal. Bara någon som tränger sig före för att snabbt köpa en sak men det är inte det första jag tänker på i en sån här situation.

Var är föräldrarna?! De ska ju uppfostra och ta hand om sina skitungar! Så fort jag såg den där skitungen utan någon jacka och en stor fake-diamant i sitt äckliga öra så visste jag direkt att han var en fattig uteliggare där hans föräldrar sitter och tigger i tunnlarna i stan som inte har råd att köpa en jacka till sin snorvalp. Han hade probably snott det där bögörhänget anyway. I mean, höhö, hur skulle en sån som han ha råd med något över huvud taget? 

Om föräldrarna inte kan ta hand om sina snorungar så ska de fan inte föda några över huvud taget!!!

Ska jag tycka synd om ungarna? Nej, det är inte mitt problem. Varför ska jag bry mig om kriminella 10-12 åringar? Det är deras föräldrars problem. Jag är blodigt okänslig i sånna här ämnen... and it's even worse than what it looks like...   

Hade det varit min unge hade jag bara slagit ihjäl den om den var sådär. Neeeeeeh, jk ofc! Jag skulle aldrig behöva göra det för jag skulle uppfostra den till något amazing. Men nu är det så att jag inte vill ha någon unge så jag behöver inte tänka på det. 

Oh well, nog om detta, jag skulle kunna go on och göra en enorm debattartikel/argumenterande text/essay om det här ämnet.

Jag är över det här och låter Mychonny ta resten: